Tänkte “är det dags nu?”
Och det är det ju. För nytt blogginlägg alltså. Kollade senaste inlägget och herregud det är från juni? Så mycket som hänt sen juli. Många stora saker!
Det händer ju stora saker hela tiden förresten så det är väl inte så konstigt. Tiden går fort osv. Jag har till exempel ett jobb! Helt nytt är det, första lönen kommer nu i slutet av månaden efter några månader utan så det längtar jag efter!
Och snart, i april, ska jag på dop. Det finaste dopet antar jag, för jag ska bli gudmor, eller heter det fadder? Total nybörjare. Det är i alla fall Cailey som ska döpas, finaste Cailey Julias dotter. Julias dotter! Otroligt att skriva. Min bästa kompis – föräldern. Mamma Julia! Längtar efter att hälsa på, gosa med en bebis som snart är ett barn. Tänk i sommar när hon kommer söderut, till stugan? Vilket kalas vi ska ha.
Men än så länge – vardag och snöblandat regn. Skönt det med.
Juste, stora saker! Vi har renoverat köket! Det är inte färdigt än! Vi är väldigt bra på att få igång saker, jag och Niklas. Vi är 95 procent spontana men att slutföra saker verkar inte vara vår grej. Tur att vi ska få lite hjälp med det. Det är fint i alla fall! Köket. Ja resten av lägenheten också faktiskt, det känns som hemma. Vi bor i ett hem. Trots det ständiga renoveringskaoset.
Snart ska vi renovera badrummet. Det jobbigaste va? Men det gör vi inte själva som vi gjorde köket. Så det kanske är enklare? Att vara utan kök och vatten över en månad var kanske värst? Fast hur kommer vi igång? Det som brukar vara det enkla verkar inte fungera här… Hm, vi vet ingenting om badrumsrenovering. Där har vi nått som måste kollas upp, bollas med föräldrar, dom vettigaste personerna på denna jord! Känner så många bra föräldrar. Och såklart mina egna! Har pratat med båda två senaste veckan. Dom enda jag pratar i telefon med obehindrat, svarar direkt tvekar inte. Är otroligt avundsjuk på alla som har sina föräldrar nära. Som kan gå över och äta middag, samåka till jobbet och träffas på stan. Otroligt avundsjuk.
Men då är det lycka att prata i telefon en halvtimme, se en utflyktsbild på Instagram eller att dom är taggade på Facebook.
Ja och nu är tiden för det här inlägget slut för nu har Zigge vaknat. Nu ska vi ut.
Här är en bild som Niklas ritade och skickade till mig:
Här har jag utgått från den bilden och byggt en lägenhet i sims:
Här är en riktig planlösning:
Kan man tänka sig den spegelvänd så har man en ganska bra bild över hur mitt nästa boende kommer se ut. Mitt gemensamma boende med Niklas (och Zigge och Katten).
När jag var yngre tänkte jag sällan på min kropp, den var liksom bara där. Det jag tänkte på var mer kläder och vad jag tyckte var fint som jag ville ha på mig, det har jag alltid haft ganska bestämda åsikter om. Men kroppen som kläderna och allt det fina skulle sitta på, det var ju bara jag. Det är ganska härligt och befriande att veta att det var så det kändes, för det var ju så himla bra. När jag var liten fick jag vara mig själv utan att folk tog sig friheten att kommentera hur jag såg ut. Tänk vad skönt!
Men sen ändrades det. När jag kom i puberteten växte jag väldigt mycket på kort tid, så som man gör. Jag blev längre men gick inte upp i vikt vilket gjorde att jag blev smalare. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var, kanske elva. Men plötsligt fick jag höra från folk i min närhet att jag blivit smal, och de sa det som att det var någonting väldigt positivt. Jag minns att jag tyckte det var konstigt, det var ju människor som känt mig sen jag var liten, vad var det som var så annorlunda och bra nu? Jag insåg ju att det var bra att vara smal, och i och med det antog jag att jag inte hade varit smal innan och att det hade varit dåligt. För det är så logik fungerar. Men jag hade ju inte vetat innan att min knubbiga lågstadiemage inte var fin, så hur skulle jag veta om min högstadiemage skulle vara fin? Jag fattade ju att det var puberteten som gjort mig smal, och den skulle ju gå över. Skulle smalheten också gå över då? Det var sånt man oroade sig för. Inte mycket, men tillräckligt.
När jag började gymnasiet fick jag ett stort kompisgäng och det blev populärt med sociala medier och ibland fastnade man på bild. Och jag såg nästan alltid konstig ut. Min näsa ser himla konstig ut i profil. Tycker jag. Men eftersom att man har blivit lite äldre och klokare insåg jag att det bara är jag som tycker det, alla andra är ju vana att se min näsa i profil, det är inget konstigt. Men jag är bara inte van, kan till och med tycka det är obehaglig. Alltså varför? Det är ju jag!
I somras mådde jag lite dåligt, jag hade det väldigt bra och umgicks mycket med släkt och familj men jag mådde lite dåligt ändå och så kan det vara. Det hela tog sig uttryck i att jag inte hade någon aptit. Jag åt mindre än vad jag brukar och jag tyckte inte att mat var roligt, det var bara ett måste. Jag var medveten om att jag åt sämre och att jag mådde dåligt så jag visste också att det skulle gå över. Men sen en dag fick jag höra att jag såg smal ut, smalare än vanligt. Antagligen hade det med kläderna att göra eller så hade jag blivit smalare. Det värsta var bara att jag blev glad. Och det är ju helt sjukt. Om jag inte var som jag är så hade jag kunnat fortsätta må dåligt och ha ett o-bra förhållande till mat för att få liknande kommentarer igen. För att man blir lycklig av att höra att man är smal oavsett hur man mår egentligen. Men, att vara smal är inte att må bra. Att gå ner i vikt är inte detsamma som att vara hälsosam. Att få en sån kommentar när man mår dåligt kan få tråkiga konsekvenser.
Så kan vi snälla sluta kommentera varandras kroppar? Jag vill inte vara smal, jag vill må bra. Nästa gång man vill kommentera någons utseende tycker jag att man kan tänka ett varv till innan man öppnar munnen.
I fredags efter allt bil-drama tog jag med Zigge på bussen och åkte in till tågstationen och mötte Simon som kom med ett tåg från Göteborg. Kul när det kommer kompisar! Tyvärr var han sjuk, haha bra tajming! Vi åkte hem till mig och drack te och såg en film. Och sen spenderade vi hela helgen på samma sätt, plus att vi spelade spel, åt massa gott och var på bio. Vi så Split, det skulle vara en skräckfilm men den var mer som en thriller, inte så läskig… Och med ett lite oklart slut, man fattade inte riktigt vad de ville med filmen? Undrar om det kommer en uppföljning och vad det är för film i så fall…
Det är förresten lite konstigt det här att träffa folk från gymnasiet igen, man tror att man kan gå tillbaka och umgås som man gjorde då….men det kan man aldrig? Man inser rätt snabbt att man har förändrats rätt mycket sen dess. Så var det lite med Simon och mig nu, det var inte riktigt så bra och härligt som jag trodde att det skulle vara. Jag tror att vi är mer aktivitetsmänniskor, vi måste göra någonting tillsammans för att det ska funka och det gick ju inte nu när han var sjuk. Sen har vi nog utvecklats åt olika håll också. Men det var kul ändå, och han lovade att komma hit igen någon gång när han är frisk också.
Ett annat exempel på att folk har ändrats sen gymnasiet är ju Daniel, vi var ju inte kompisar på Gotland men nu är vi jättebra vänner. Med Mimmi och Chuckie är det lite annorlunda, vi var ju kompisar när vi gick på Filmgymnasiet också men nu är det bättre eftersom att vi har utvecklats åt samma håll, vi intresserar oss för och bryr oss om samma saker. Det är kul! Men man får väl komma ihåg och tänka på att vi inte är samma människor nu som då. Man går vidare.
Imorgon fyller jag år! Tänk att jag ska bjuda in till kalas i mitt radhus! Alltså wow vad jag tycker att det är coolt ändå. Släkten ska komma hem till mig. Jag tycker inte ens att det är jobbigt att behöva vakna ensam (bara lite) för jag är trygg med mig själv och jag ska baka en kaka och fixa tårta och duka och fixa allt sånt och sen får jag besök och ska få paket, hehe det är fortfarande viktigt! Det kommer bli härligt. Jag är så taggad att jag inte ens har ångest över att det här är min sista dag som 20-åring. Det hade jag inte kunnat tro för ett år sen. Men vet ni, jag mår så himla bra. Lite extra idag kanske men tror att jag allmänt mår mycket bättre nu än vad jag har gjort på länge. Det är så himla skönt att livet går vidare ändå och att man kan välja vad man vill ta med sig. Jag känner mig som en helt annan människa nu än den jag var när jag gick på gymnasiet. Det är jag ju också, jag har upplevt så mycket nytt sen dess och jag har fått så många nya människor i mitt liv (många barn <3) och så har jag hittat min stil, klippt håret och skaffat tatueringar. Haha det kanske inte är så att man blir en annan människa med en tatuering på handleden och kortare hår men det känns skönt att det finns tydliga skillnader mellan mig då och nu, och inte bara psykiska. Hanna utan tatueringar kommer aldrig igen, hon finns inte längre. Och med henne försvann mycket osäkerhet och tvivel. Nu kan det bara bli bättre. Jag vet inte, jag får lite nystartarkänslor, som de man får efter sommaren eller på nyår.
Det kan ju ha lite att göra med att en viss kille var här igår.
Men alltså, en summering av året är på sin plats:
Det började bra med bästisgos på bio, sen blev det världens kalas när jag hade fest hemma. Oj vad mysigt det var. Sen var det äventyr, och en jul blandat med en massa jobb som var både roligt och sorgligt. Sen blev det drama! Men eftersom att jag mådde ganska kasst så gjorde jag det som var bäst för mig och det visade sig vara ett bra val. Jag kom vidare i livet! Började plugga en massa roliga saker och träffade nytt folk, umgicks mycket med mamma och Julia. Linnea var och hälsade på och jag började blogga igen. Det tränades en massa och vi sprang göteborgsvarvet! Och hela våren umgicks jag mycket med Daniel och oj vad det hjälpte mig med mitt mående, det är så skönt att ha nån utanför familjen också som man kan prata med och alltid vända sig till. Sen kom sommaren och jag flyttade ner till Steninge, bodde ensam ett tag och gjorde jag vet inte vad? Hade det väldigt mysigt och lite ensamt i alla fall. Sen började jag jobba och familjen kom och allt rullade igång. Emma var och hälsade på och vi pratade flera timmar i sträck. Stugan tömdes och fylldes på och ibland var det sommar och ibland var det höst. Jag var hos Simon och sen blev Zigge jättesjuk och det var hemskt. Jag och Molly var på Liseberg och svettades sönder och jag och pappa var ute och gick och pratade om livet. Jag och mamma var ute och sprang och en natt låg hon bredvid mig medan jag grät för jag hade så jävlig mensvärk. Vi var på Göstas och drack vin jag och mina päron och sen hade vi så himla kul resten av kvällen. Vi var på räkfrossa och jag hade så höga skor att om jag trillat hade jag definitivt brutit någonting. Sen flyttade vi till Simlångsdalen och jag och Molly gick milen runt sjön flera gånger, hon fick höra alla mina tankar om livet. Vi låg i sjön hur länge som helst när det var superdupervarmt. Jag skaffade tinder och träffade en kille och sen hade vi kalas. Jag busade med sysslingar och lärde Klara att man ska kasta sig på rygg på gräsmattan. Var så mycket med Klara, goa lilla unge <3. Sen kom jag in på universitet! Flyttade till Örebro, köpte kurslitteratur, gick på introduktion, träffade en massa nya människor och gick på en massa föreläsningar. Hade tentor och hemlängtan. Var på fest i Stockholm och en i Göteborg. Var hemma mycket också, och Julia flyttade till Göteborg. Saknar henne och alla nära kompisar. Har haft fullt upp och inte bjudit hit någon, knappt haft besök. Många ensamma kvällar. Känt mig tom. Men det har blivit bättre! Vissa människor i klassen är så underbara och jag har varit hemma mycket och jag älskar ju att vara med familjen. Började springa igen och det var så skönt, sen blev jag ju skadad. Men snart ska det vara bra. Och så är det ju den här killen också. Man vet aldrig hur det går men oavsett så känner jag så mycket just nu och det är så härligt även om det är mycket lyckorus blandat med förvirring och hjärtklappning hehe.
Och det här året då? Jag ska verkligen njuta av alla känslor och så ska jag se till att umgås med kompisar. Och så ska jag fixa den här utbildningen och börja hänga mer med folk i klassen. Ska bli mer spontan och leva mer. Och göra nått häftigt, men vet inte vad än. Funderar på att resa? Och piffa till huset lite till, kanske måla om och vara lite händig? Vi får se.
För ett år sen hade jag en jättebra dag. Jag skulle på min första tysklektion på Högskolan och jag skulle ta bilen dit. Jag minns att jag satt i vardagsrummet innan jag åkte och Nisse kom fram till mig och busade och sen la han sig i mitt knä och jag klappade och kliade honom. Jag var så nöjd för sådär gjorde han inte så ofta längre. Jag körde till skolan och kände mig så vuxen och påväg. Hittade till rätt sal och där träffade jag Caroline som berättade att hon haft cancer och hon var så himla rätt fram och härlig och det kändes så bra. Vi pratade och jag berättade att jag hade två hundar, en westie och en tibbe. Det var sista gången jag sa så.När jag kom hem var jag glad, åt mat medan mamma och pappa var ute i trädgården. Sen satte jag mig i bion och såg en serie som jag följde. Nisse var med mig men efter ett tag började han gräva i soffan så jag tog upp honom för jag trodde att han skulle spy. Lämnade honom i köket.Efter mitt avsnitt var klart gick jag upp igen för att kolla till honom och då såg han ängslig ut och magen hade svällt upp, det såg ut som att han svalt en melon. Jag fick panik och sa till pappa. Mamma och pappa tittade på honom, han verkade inte ha ont men sen brukar han sällan visa sånt. Dom tog ut honom för att se om han skulle bli bättre om han fick röra på sig, och kvar blev jag. Kände att jag inte bara kunde sitta där så jag googlade, insåg ganska snabbt att det kunde vara tarmvridning för symptomen stämde, men orsakerna passade inte riktigt in. Men det var allvarligt och mycket smärtsamt. Om det är nått jag inte kunde stå ut med så var det att det skulle vara smärtsamt. Jag höll på att börja hyperventilera och sprang ut och letade upp mamma, pappa och Nisse. Grät när jag kom fram och berättade vad jag hittat och bad pappa ringa veterinären. Nisse såg så nöjd ut med all uppmärksamhet och han vaggade fram och viftade på svansen. Då trodde jag nästan att han egentligen var en tik och hade en massa valpar i den där magen, det var så det såg ut. Men så var det såklart inte och vi gick hem. Jag och Nisse gick runt i trädgården medan pappa ringde. Jag vågade knappt klappa Nisse för jag ville inte att han skulle märka att jag grät, att det var läskigt. Pappa kom ut sen och sa att veterinären trodde samma sak som jag, och att vi borde åka in. Mamma väckte Molly och Evelina, utfall att. Jag gick in och hämtade Nisses filt och la en näve hundmat i fickan. Sen tog jag upp honom och satte honom i buren fast jag helst ville ha honom i knät.Pappa körde alldeles för fort och jag grät och hyperventilerande medan mamma försökte lugna ner mig. Tänkte på Nisse, på allt vi gjort tillsammans och vad han betydde för mig, att det här var hur det skulle sluta. Jag kunde inte andas. Skickade ett meddelande till Julia.Mer kan jag inte skriva. Det som hände sen är ingenting man någonsin vill behöva gå igenom, och jag vill inte tänka på det idag. Det var hemskt, det fanns hopp och sen tog det slut. Men han var alltid så fin och hade levt så länge. Men oj vad det känns. Jag grät i ett dygn efteråt. Mamma tog med mig ut och vi köpte en lykta och rosor. Eftermiddagen spenderade jag på vinden med gamla kort och på kvällen satte jag in dom i en ram. Vi tände lyktan. Pappa hade grävt ett hål i trädgården. Julia kom hem till oss och hon höll om mig när vi hade begravning. Pappa la på en massa fina stenar, vi tände ljus och la på rosor.Sen fikade vi, åt Nisses favoriter. Pratade om honom, skrattade och grät lite. Det var fint. Det var en svår vecka sen, jag var ostabil och kunde inte vara ensam, fick inte köra bil. Mamma såg till så att Molly var hemma när hon var borta och Julia var hos mig mycket. Jag grät ofta och tyckte jag såg honom överallt. Tack och lov för min familj, Julia och Zigge <3
Hallå världen! Har gjort matte nationella idag, vaknade imorse och var nervös! Åkte till skolan och satt där och pluggade i nån timme, sen åt jag och pratade med en klasskompis och sen vare dags för prov! Satt i fyra timmar och nötade, hoppas att det räckte för ett C. Känns okej i alla fall. Lämnade in tio i fem sen tog jag bussen hem. Gick med hunden i solen, åt mat och sen fikade vi sommarens första rabarberkaka som mamma bakat. Hon har bakat för fullt i och med Mollys konfirmation på söndag. Och på tal om konfirmationen så fick jag göra en provlockning av Mollys hår idag. Det blev så himla fint. Men alltså när blev hon så stor? Eller så gammal? Tror ju fortfarande att hon är tolv och leker med pet shops eller vad det nu heter. Men hon pluggar ju? Och ska konfirmera sig? Börjar nian till hösten? När jag var i den åldern var man ju inget barn längre, då var man ju stor! Typ som nu. Halvvuxen på nå sätt. Håller Molly på att bli lika gammal som mig? Kanske. Aja det blir väl kul, vi kanske blir kompisar. Mer än vad vi redan är. Jag fick ju trots allt ta kort på henne idag, och hon har lovat att jag får ta några på söndag också.
