När jag var yngre tänkte jag sällan på min kropp, den var liksom bara där. Det jag tänkte på var mer kläder och vad jag tyckte var fint som jag ville ha på mig, det har jag alltid haft ganska bestämda åsikter om. Men kroppen som kläderna och allt det fina skulle sitta på, det var ju bara jag. Det är ganska härligt och befriande att veta att det var så det kändes, för det var ju så himla bra. När jag var liten fick jag vara mig själv utan att folk tog sig friheten att kommentera hur jag såg ut. Tänk vad skönt!
Men sen ändrades det. När jag kom i puberteten växte jag väldigt mycket på kort tid, så som man gör. Jag blev längre men gick inte upp i vikt vilket gjorde att jag blev smalare. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var, kanske elva. Men plötsligt fick jag höra från folk i min närhet att jag blivit smal, och de sa det som att det var någonting väldigt positivt. Jag minns att jag tyckte det var konstigt, det var ju människor som känt mig sen jag var liten, vad var det som var så annorlunda och bra nu? Jag insåg ju att det var bra att vara smal, och i och med det antog jag att jag inte hade varit smal innan och att det hade varit dåligt. För det är så logik fungerar. Men jag hade ju inte vetat innan att min knubbiga lågstadiemage inte var fin, så hur skulle jag veta om min högstadiemage skulle vara fin? Jag fattade ju att det var puberteten som gjort mig smal, och den skulle ju gå över. Skulle smalheten också gå över då? Det var sånt man oroade sig för. Inte mycket, men tillräckligt.
När jag började gymnasiet fick jag ett stort kompisgäng och det blev populärt med sociala medier och ibland fastnade man på bild. Och jag såg nästan alltid konstig ut. Min näsa ser himla konstig ut i profil. Tycker jag. Men eftersom att man har blivit lite äldre och klokare insåg jag att det bara är jag som tycker det, alla andra är ju vana att se min näsa i profil, det är inget konstigt. Men jag är bara inte van, kan till och med tycka det är obehaglig. Alltså varför? Det är ju jag!
I somras mådde jag lite dåligt, jag hade det väldigt bra och umgicks mycket med släkt och familj men jag mådde lite dåligt ändå och så kan det vara. Det hela tog sig uttryck i att jag inte hade någon aptit. Jag åt mindre än vad jag brukar och jag tyckte inte att mat var roligt, det var bara ett måste. Jag var medveten om att jag åt sämre och att jag mådde dåligt så jag visste också att det skulle gå över. Men sen en dag fick jag höra att jag såg smal ut, smalare än vanligt. Antagligen hade det med kläderna att göra eller så hade jag blivit smalare. Det värsta var bara att jag blev glad. Och det är ju helt sjukt. Om jag inte var som jag är så hade jag kunnat fortsätta må dåligt och ha ett o-bra förhållande till mat för att få liknande kommentarer igen. För att man blir lycklig av att höra att man är smal oavsett hur man mår egentligen. Men, att vara smal är inte att må bra. Att gå ner i vikt är inte detsamma som att vara hälsosam. Att få en sån kommentar när man mår dåligt kan få tråkiga konsekvenser.
Så kan vi snälla sluta kommentera varandras kroppar? Jag vill inte vara smal, jag vill må bra. Nästa gång man vill kommentera någons utseende tycker jag att man kan tänka ett varv till innan man öppnar munnen.