Kategori: Tankar

Måndag

Hej hej. Vad tråkigt det är att jag inte använder den här platsen längre. Det händer ju så mycket som jag skulle vilja skriva om. Men tänker alltid att jag gör det sen, när jag har tid. Men sen händer ju som vi vet aldrig. Det händer alltid en massa nya saker som tar tid. Just nu sitter jag och skriver på en skoluppgift, en av många. Så sjukt att jag kanske snart är klar med skolan. Men det är ett tag kvar. Förutom skolan har jag köpt en bostadsrätt med Niklas och just nu är vi mitt uppe i packandet. Hur sjutton ska det gå att flytta pianot tänker jag ofta. Men Niklas har ansvar för det, jag får packa lådorna. Älskar att organisera allt och lägga ner allt vi äger i lagom tunga lådor och ställa i förrådet tills det är dags. När jag inte är upptagen med skola eller flyttpackning så tänker jag på rfsu. Är ny ordförande i Växjö. Tokigt men helt rätt. Vi är rätt små så man får mycket eget ansvar. Just nu planerar jag Barnvagnsmarschen som är i maj. Samtidigt som Pride. Vi planerar och ska utbildas. Väldans kul. Och snart är det vår. Snart snart.

Me too

Delade inlägget me too idag på Facebook. Funderade lite på varför, gissar att folk kommer försöka gissa vad en har varit med om och spekulera, men tänker att om en man får upp ögonen och inser att kvinnor överallt är med om sexuella trakasserier hela tiden så är det värt det. För mig är det som att säga någonting uppenbart, det är klart att jag har varit med om något obehagligt på grund av att en kille tycker att han har rätt till min kropp, det har ju (nästan) alla mina kompisar också. Att folk (män) fortfarande blir förvånande är för mig ofattbart. Har ni levt under en sten? Jag har inte varit med om något som är värre än vad andra i min närhet har varit med om, men det är tillräckligt för att det inte ska anses vara okej. Det ska inte ursäktas och det ska inte förminskas. Det är för jävligt och det är på tiden att vi pratar om det så att det kan få ett slut. Hejdå patriarkatet, jag är så jävla trött på dig. 

Min kropp

När jag var yngre tänkte jag sällan på min kropp, den var liksom bara där. Det jag tänkte på var mer kläder och vad jag tyckte var fint som jag ville ha på mig, det har jag alltid haft ganska bestämda åsikter om. Men kroppen som kläderna och allt det fina skulle sitta på, det var ju bara jag. Det är ganska härligt och befriande att veta att det var så det kändes, för det var ju så himla bra. När jag var liten fick jag vara mig själv utan att folk tog sig friheten att kommentera hur jag såg ut. Tänk vad skönt!

Men sen ändrades det. När jag kom i puberteten växte jag väldigt mycket på kort tid, så som man gör. Jag blev längre men gick inte upp i vikt vilket gjorde att jag blev smalare. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var, kanske elva. Men plötsligt fick jag höra från folk i min närhet att jag blivit smal, och de sa det som att det var någonting väldigt positivt. Jag minns att jag tyckte det var konstigt, det var ju människor som känt mig sen jag var liten, vad var det som var så annorlunda och bra nu? Jag insåg ju att det var bra att vara smal, och i och med det antog jag att jag inte hade varit smal innan och att det hade varit dåligt. För det är så logik fungerar. Men jag hade ju inte vetat innan att min knubbiga lågstadiemage inte var fin, så hur skulle jag veta om min högstadiemage skulle vara fin? Jag fattade ju att det var puberteten som gjort mig smal, och den skulle ju gå över. Skulle smalheten också gå över då? Det var sånt man oroade sig för. Inte mycket, men tillräckligt. 

När jag började gymnasiet fick jag ett stort kompisgäng och det blev populärt med sociala medier och ibland fastnade man på bild. Och jag såg nästan alltid konstig ut. Min näsa ser himla konstig ut i profil. Tycker jag. Men eftersom att man har blivit lite äldre och klokare insåg jag att det bara är jag som tycker det, alla andra är ju vana att se min näsa i profil, det är inget konstigt. Men jag är bara inte van, kan till och med tycka det är obehaglig. Alltså varför? Det är ju jag! 

I somras mådde jag lite dåligt, jag hade det väldigt bra och umgicks mycket med släkt och familj men jag mådde lite dåligt ändå och så kan det vara. Det hela tog sig uttryck i att jag inte hade någon aptit. Jag åt mindre än vad jag brukar och jag tyckte inte att mat var roligt, det var bara ett måste. Jag var medveten om att jag åt sämre och att jag mådde dåligt så jag visste också att det skulle gå över. Men sen en dag fick jag höra att jag såg smal ut, smalare än vanligt. Antagligen hade det med kläderna att göra eller så hade jag blivit smalare. Det värsta var bara att jag blev glad. Och det är ju helt sjukt. Om jag inte var som jag är så hade jag kunnat fortsätta må dåligt och ha ett o-bra förhållande till mat för att få liknande kommentarer igen. För att man blir lycklig av att höra att man är smal oavsett hur man mår egentligen. Men, att vara smal är inte att må bra. Att gå ner i vikt är inte detsamma som att vara hälsosam. Att få en sån kommentar när man mår dåligt kan få tråkiga konsekvenser.

Så kan vi snälla sluta kommentera varandras kroppar? Jag vill inte vara smal, jag vill må bra. Nästa gång man vill kommentera någons utseende tycker jag att man kan tänka ett varv till innan man öppnar munnen.  

Simon

I fredags efter allt bil-drama tog jag med Zigge på bussen och åkte in till tågstationen och mötte Simon som kom med ett tåg från Göteborg. Kul när det kommer kompisar! Tyvärr var han sjuk, haha bra tajming! Vi åkte hem till mig och drack te och såg en film. Och sen spenderade vi hela helgen på samma sätt, plus att vi spelade spel, åt massa gott och var på bio. Vi så Split, det skulle vara en skräckfilm men den var mer som en thriller, inte så läskig… Och med ett lite oklart slut, man fattade inte riktigt vad de ville med filmen? Undrar om det kommer en uppföljning och vad det är för film i så fall… 

Det är förresten lite konstigt det här att träffa folk från gymnasiet igen, man tror att man kan gå tillbaka och umgås som man gjorde då….men det kan man aldrig? Man inser rätt snabbt att man har förändrats rätt mycket sen dess. Så var det lite med Simon och mig nu, det var inte riktigt så bra och härligt som jag trodde att det skulle vara. Jag tror att vi är mer aktivitetsmänniskor, vi måste göra någonting tillsammans för att det ska funka och det gick ju inte nu när han var sjuk. Sen har vi nog utvecklats åt olika håll också. Men det var kul ändå, och han lovade att komma hit igen någon gång när han är frisk också. 

Ett annat exempel på att folk har ändrats sen gymnasiet är ju Daniel, vi var ju inte kompisar på Gotland men nu är vi jättebra vänner. Med Mimmi och Chuckie är det lite annorlunda, vi var ju kompisar när vi gick på Filmgymnasiet också men nu är det bättre eftersom att vi har utvecklats åt samma håll, vi intresserar oss för och bryr oss om samma saker. Det är kul! Men man får väl komma ihåg och tänka på att vi inte är samma människor nu som då. Man går vidare. 

Mål 2017

2016 var året som allt ordnade sig för mig känns det som, jag började må riktigt bra, redde ut relationer och började på en utbildning som har gett mig lite riktning i livet. Jag träffade en massa nya härliga människor och höll kontakten med dom jag redan känner. Jag hittade en ny plats där jag passar in! 2016 var det bästa året på länge för mig, men självklart så kan 2017 bli bättre.

Jag tänker att jag till att börja med ska se till att ha roligt i skolan och njuta av studietiden. Det går ju trots allt väldigt fort. Som tur är har jag en väldigt bra klass och så går jag ett program som jag trivs med. Det känns rätt, hoppas att den känslan håller i sig! 

Sen måste jag bli bättre på att träffa kompisar. Får se till att bjuda hit folk lite oftare och hitta på mer saker efter skoltid med folk från klassen. Och prata i telefon mer! Det ger så mycket, även om jag tycker att det är lite läskigt ibland. 

Jag vill också umgås mycket med familj och släkt, men det var jag duktig på förra året också. I sommar blir det mycket lek med småkusiner och sysslingar…! Åh jag längtar efter dom! 

Jag måste ta tag i min träning igen. Nu får det vara nog med att vara skadad, kan jag inte springa får jag göra något annat. Det går ju att träna hemma om det är så. Jag måste i alla fall komma ut, ta i och bli trött. 

Jag ska ta hand om mina avokadoplantor, se till att få tre som överlever och plantera dom i större krukor så att de kan växa och bli träd… Åh det är så spännande! Har ju en del andra växter nu också och de måste också överleva och gärna bli större! 

Min kamera måste få komma ut lite mer, jag fotar ju helst människor så det kanske går hand i hand med att jag måste träffa mer folk? Jag längtar tills det blir lite ljusare också så man får lite mer tid till att ta bilder… Det är klurigt när det är mörkt. Kanske får ta med kompisar på fotoutflykter? Både Simon och Daniel gillar ju att fota så det kanske man ska föreslå… 

Jag ska också försöka vara nöjd. Nöjd med mig själv, hur jag ser ut och vad  jag kan. Och vara nöjd med det jag har, och inte vilja ha mer och nytt hela tiden. 

Jag ska försöka bli bättre på att läsa, lyssna på podcasts och ny musik. Få nya intryck och utvecklas kreativt. Skriva mer kanske?

Och resa! Jag skulle verkligen vilja åka någonstans under året, frågan är bara vart och med vem? Behöver lite nya intryck och nån form av utmaning. 

Det finns säkert mer saker jag borde tänka på inför det nya året men det här är vad jag kommer på nu, och det känns som en bra start. 

Skrivande och smärta

Det snöar! Det känns så himla vintrigt ute, vips så var hösten slut! Jag tycker nog att det är ganska skönt även om det är kallt, vi fick ju en väldigt fin höst och om vintern håller i sig nu så missar vi ju den gråa tråkiga perioden när alla löv är borta och det bara regnar och blåser. Hoppas! 

Idag har jag varit på föreläsning, hade mina glasögon och det kändes bra, lite ovant bara. Vi ska skriva vetenskapligt nu och gick igenom hur man bäst gör det och vad det egentligen betyder. Eftersom att jag skriver ganska mycket ändå, skriver ju dagbok varje dag plus bloggen, så har jag ju koll på vissa av mina språkliga tendenser (<-fint ord). Undrar om de kommer ändras nu när vi ska skriva på ett annat sätt? Bloggen är ju väldigt vardagligt skriven så det kanske märks nån skillnad efter den här kursen, eller kanske efter utbildningen. Kul att fundera på. 

Efter föreläsningen tog jag mig sakta till affären, två pensionärspar gick ifrån mig för jag var så långsam. Jag har ju insett att jag inte kan ha det så så nu har jag faktiskt ringt vårdguiden och imorgon ska jag ringa vårdcentralen och så kommer det förhoppningsvis gå att göra någonting åt mitt stackars knä. Jag förutsätter ju att det inte är nån fara och att det kommer vara enkelt att lösa. Jag tror liksom på att det kommer läka av sig själv. Men tänk om? Tänk om jag skulle behöva ha det såhär resten av mitt liv? Tänk på de som inte kan gå och tänk hur lätt jag tar det för givet. Jag får lite panik när jag tänker så och är så tacksam tacksam tacksam över att jag kan göra allt jag vill och att jag hittills har fungerat som jag ska. För fy tusan vad begränsad och isolerad man blir när man har ont. 

När jag inte har ont längre ska jag ut och springa, och jag ska ta i lite mer för att jag kan. För att jag har haft turen att få må bra. 

På tal om igår 

Som sagt blir jag väldigt påverkad av böcker och även av musik. När en bra bok tar slut blir man tom och de känslor som florerade i boken förföljer en även när boken tar slut. Och låtar som handlar om något man själv på något sätt har  upplevt eller känner igen sig i påverkar en såklart också. Jag hade en jättebra helg men igår kväll var jag nedstämd. Och det tycker jag är okej, det är bra att kunna känna så och berätta det. Det betyder inte att jag är olycklig överlag bara för att jag var det just då. Det fanns möjligheter i helgen, att jag skulle träffat några av mina favoritpersoner och att jag skulle få ha Zigge här. Det såg jag fram emot men det blev uppskjutet, och sånt händer. Men man blir besviken ändå men det går också över. Tja det jag vill säga är väl att jag inte tycker att någon ska ta åt sig, jag har ju ett eget ansvar över hur jag mår och jag klarar det bra. Men när man får en dip, även om den bara håller i sig en halvtimme, så är det skönt att prata om det. Så tack för att jag kan göra det här 🙂 

Första helgen i oktober

Jag har läst ut båda böckerna jag köpte i veckan. De handlade om förhållanden, hjärtesorg, sjukdomar och saker som går sönder. Jag blir väldigt påverkad av böcker, särskilt när de tar slut så nu ligger jag här och undrar varför ingen hör av sig. Önskar att jag var lite olyckligt kär i någon men jag känner ju ingenting. Önskar att Zigge var här, varför är han inte det? 

Idag skulle jag plocka upp alla äpplen som ligger på gräsmattan så jag har tillbringat dagen åt att städa ur skåpen i köket. Har rensat skafferiet och flyttat runt porslinet. Nu är det snart klart. 

Jag skrev ett manusutkast idag också, gjorde research och sen skrev jag. Det kändes bra, nu är vi igång. 

Igår sprang jag, 5 km. Efter halvvägs kände jag någonting i mina lår, de ville ta i mer. Så jag sprang, fortare. Gjorde allt för att det skulle kännas. Jag blev andfådd och oj vad snabbt det gick. 

Bakade kladdkakemuffins på kvällen, det var dumt. Dom var så himla goda och mer kladd än muffins. Har ett gäng i frysen nu. 

Undrar varför ingen hänger i mitt kök, vart är alla människor i mitt liv? Vad gör man om ingen är här? 

Hur mycket sorglig musik kan man lyssna på innan man går sönder? Och hur kan man vara ledsen när man egentligen bara är glad? 

Konsumtion

I våras bestämde jag mig att nu får det vara slut. Nu tänker jag inte fortsätta stötta sånt som jag inte kan stå för senare. Det har varit en lång process, att inse vem jag är och vad jag står för. Jag vill vara ärlig och rak. Inte komma med ursäkter. Alltid ha en tanke eller anledning bakom allt jag gör eller säger. Och då kan jag bland annat inte längre stötta klädkedjor där de som gör kläderna inte får tillräcklig lön och har rent av hemska livsförhållandet. De tär både på mänskligheten och miljön, för att vi i västvärlden ska kunna köpa en ny tröja varje vecka, alltså det är ju sjukt? Och vi vet ju det här, men ändå fortsätter vi. Vi är uppväxta med det här beteendet och det har blivit en vana. Det är svårt att sluta. Jag vet inte vad som är hållbar konsumtion men jag ska försöka närma mig det. Jag tänker inte handla på H&M, Bikbok eller Cubus. Det är alldeles för billigt och det känns som ett varningstecken. Jag behöver ju faktiskt inte köpa så mycket nytt, min garderob är full. Men när jag gör det ska det vara nått dyrare så att man måste tänka igenom köpet mer innan man gör det. Efter gymnasiet slutade jag köpa bh:ar på kedjorna och gick istället till en butik i Västerås där de kostar några hundralappar mer. Där får man perfekt passform, de syr in dom åt en och dom håller bättre än kedjornas. Vilket man ju tjänar på i längden. Dock så har jag ju mina svagheter och kommer fortsätta saker som jag tycker är snygga och inte för att jag behöver dom. Men jag tänker i alla fall på det. 

En annan sak som jag har trappat ner på är kött och mejeriprodukter. Kyckling kommer jag nog aldrig köpa igen, eftersom att det känns fel av etiska själ. Kött i sig vill jag trappa ner på pga miljön. Jag tycker att kött är gott men att njuta av det på miljöns bekostnad känns orimligt. Att välja bort kött så ofta jag kan känns som en skyldighet, och att istället se kött som en lyxvara. Kött är något fint som ska vara närproducerat och bra om man ska äta det och då kan man inte göra det varje dag. 

Okej det här kanske blev lite ostrukturerat och hårt men så får det bli. Jag borde utveckla och skriva mer men det blir inte mer just nu. Tänker in en massa sociologi i det här nu så kanske tar upp det här i nästa tenta hehe.