För ett år sen hade jag en jättebra dag. Jag skulle på min första tysklektion på Högskolan och jag skulle ta bilen dit. Jag minns att jag satt i vardagsrummet innan jag åkte och Nisse kom fram till mig och busade och sen la han sig i mitt knä och jag klappade och kliade honom. Jag var så nöjd för sådär gjorde han inte så ofta längre. Jag körde till skolan och kände mig så vuxen och påväg. 
Hittade till rätt sal och där träffade jag Caroline som berättade att hon haft cancer och hon var så himla rätt fram och härlig och det kändes så bra. Vi pratade och jag berättade att jag hade två hundar, en westie och en tibbe. Det var sista gången jag sa så.
När jag kom hem var jag glad, åt mat medan mamma och pappa var ute i trädgården. Sen satte jag mig i bion och såg en serie som jag följde. Nisse var med mig men efter ett tag började han gräva i soffan så jag tog upp honom för jag trodde att han skulle spy. Lämnade honom i köket.
Efter mitt avsnitt var klart gick jag upp igen för att kolla till honom och då såg han ängslig ut och magen hade svällt upp, det såg ut som att han svalt en melon. Jag fick panik och sa till pappa. Mamma och pappa tittade på honom, han verkade inte ha ont men sen brukar han sällan visa sånt. 
Dom tog ut honom för att se om han skulle bli bättre om han fick röra på sig, och kvar blev jag. Kände att jag inte bara kunde sitta där så jag googlade, insåg ganska snabbt att det kunde vara tarmvridning för symptomen stämde, men orsakerna passade inte riktigt in. Men det var allvarligt och mycket smärtsamt. Om det är nått jag inte kunde stå ut med så var det att det skulle vara smärtsamt. 
Jag höll på att börja hyperventilera och sprang ut och letade upp mamma, pappa och Nisse. Grät när jag kom fram och berättade vad jag hittat och bad pappa ringa veterinären. 
Nisse såg så nöjd ut med all uppmärksamhet och han vaggade fram och viftade på svansen. Då trodde jag nästan att han egentligen var en tik och hade en massa valpar i den där magen, det var så det såg ut. Men så var det såklart inte och vi gick hem. 
Jag och Nisse gick runt i trädgården medan pappa ringde. Jag vågade knappt klappa Nisse för jag ville inte att han skulle märka att jag grät, att det var läskigt. 
Pappa kom ut sen och sa att veterinären trodde samma sak som jag, och att vi borde åka in. Mamma väckte Molly och Evelina, utfall att. Jag gick in och hämtade Nisses filt och la en näve hundmat i fickan. Sen tog jag upp honom och satte honom i buren fast jag helst ville ha honom i knät.
Pappa körde alldeles för fort och jag grät och hyperventilerande medan mamma försökte lugna ner mig. Tänkte på Nisse, på allt vi gjort tillsammans och vad han betydde för mig, att det här var hur det skulle sluta. Jag kunde inte andas. Skickade ett meddelande till Julia.
Mer kan jag inte skriva. Det som hände sen är ingenting man någonsin vill behöva gå igenom, och jag vill inte tänka på det idag. Det var hemskt, det fanns hopp och sen tog det slut. Men han var alltid så fin och hade levt så länge. Men oj vad det känns. 
Jag grät i ett dygn efteråt. Mamma tog med mig ut och vi köpte en lykta och rosor. Eftermiddagen spenderade jag på vinden med gamla kort och på kvällen satte jag in dom i en ram. Vi tände lyktan. 
Pappa hade grävt ett hål i trädgården. Julia kom hem till oss och hon höll om mig när vi hade begravning. Pappa la på en massa fina stenar, vi tände ljus och la på rosor.
Sen fikade vi, åt Nisses favoriter. Pratade om honom, skrattade och grät lite. Det var fint. 
Det var en svår vecka sen, jag var ostabil och kunde inte vara ensam, fick inte köra bil. Mamma såg till så att Molly var hemma när hon var borta och Julia var hos mig mycket. Jag grät ofta och tyckte jag såg honom överallt. Tack och lov för min familj, Julia och Zigge <3